Den lite onda halsen är med mig även idag vilket inneburit att jag fått boka av mig från förmiddagens indoorwalking. Det tog emot att trycka på avbokaknappen men magkänslan säger att jag hade förvärrat min hals om jag hade tränat idag. Jag tror att om jag håller mig lugn idag så kan jag vara redo för en bra träningsvecka från och med imorgon. Surt! Känns ändå bättre idag än igår och kanske beror det på att jag igår rehabiliterade mig med kladdkaka?

Att det igår kväll dessutom bjöds på en grymt bra längdtävling på andra sidan Atlanten i Whistler bidrog till att halsmisären igår var väldigt lätt att hantera. Sanslöst bra underhållning. En del grinar när de ser sorgliga filmer – jag tillhör inte den gruppen för det är ju liksom oftast på låtsas. Däremot när det presteras inom idrott blir jag väldigt lätt berörd – det är liksom på riktigt och det är timmar av slit och uppoffring bakom prestationen. När kommentatorerna i skidåkning går bananas med sina känslor får jag ståpäls, när Per Elofsson gråter floder av glädje och inte får fram sina ord jaa … När idrottsmännen och idrottskvinnorna gör en sista kraftansträngning fast ingen energi finns kvar är jag stum av beundran. När dessa sedan kliver upp på en prispall och får ta emot det de kämpat för så är det bara vackert. När detta sedan sänds i en årskrönika januari 2011 kommer jag att minnas med glädje och känna mig rörd igen.

När jag var yngre ville jag bli bäst i världen, polis eller journalist. Antar att om det var jag som blivit bäst i världen och fått kliva upp på en prispall, och ta emot folkets jubel så hade jag inte kunnat hålla koll på en enda känsla .