Min egna rehabilitering av min hals känns som ett pyttelitet bekymmer jämfört med andras rehabilitering. Det ÄR inget bekymmer. Jag satte mig idag på bussen för att åka till Östra sjukhuset där en vän sedan igår är inlagd. Min buss åker aldrig ifrån hållplatsen eftersom busschauffören har tillkallat en ambulans sedan en yngre man på bussen insjuknat. Jag hör ord som låg puls, svettningar, svår att få kontakt med. Ambulanspersonalen kommer och hjälper mannen och min buss rullar iväg. Jag blir tagen av stundens allvar och jag tänker att den mannens rehabilitering förmodligen innebär något som kräver mer än mitt gnäll om halsont. Väl framme på sjukhuset möter jag min vän som ser tapper ut i sin sjukhusoutfit och som väntar på svar. Väntar på en läkare som kan svara på frågor, en läkare som kan svara imorgon förmiddag. Och jag tänker på nytt: varför gnäller jag om mitt halsont?

En tanke som idag slagit mig är att förutsättningarna snabbt kan förändras.

Krya på dig kompis! Krya på dig du okända man!