Jag jagar endorfinkickar lite då och då. En del får kickarna av att hoppa fallskärm, simma med hajar eller ägna sig åt fridykning. Jag är inte sååå modig av mig (även om jag skulle vilja hoppa fallskärm) så jag finner mina endorfinkickar genom att träna, svettas och känna på mjölksyratröskeln. En del mår illa av att bli trötta, jag njuter av det . Idag hade jag bestämt mig för att gå all-in. 45 minuters cykling för en av de bästa. Just do it. Träningsvärken i benen från gårdagens bodypump fick vara där och skulle inte hindra mig. Svettig och nöjd efteråt, och helt klart tvungen att hålla mobilen med båda händerna för att få en bild som inte var suddig. Mascara överallt och då ska du veta att jag torkat bort det som var på näsan. Jag bjuder på denna svettiga och kanske ofräscha bilden – för så här såg sanningen ut efter passet. Linnet matchar ansiktsfärgen.

Jagar ny endorfinkick en annan dag. Ska du med?

Kvällens kettlebellpass var ikväll inställt och ersattes med bodypump, något som jag inte tränat sedan i somras. Om jag får säga det själv tycker jag att jag är ganska stark och nåja hyfsat vältränad. Men efter kvällens pass så konstaterar jag glatt att det där ”man blir bra på det man tränar” stämmer även på mig. Att det var ett antal månader sedan jag genomförde en timmes bodypump kommer jag att känna imorgon när jag vaknar. Överarmar och ben. Maj Gadd! Men träningsvärk är lite skönt så jag tackar och tar emot dagens pass.

Om någon är intresserad av hur jag har det i lägenheten så kan jag berätta att inget är gjort här och det stör mig förbannat mycket. Så det så.

I två dagar har jag längtat efter löpning. Igår hade jag tid hos frissan och hade ingen lust att ge mig ut att springa runt 20.00 på kvällen, och inte heller lockade det att cykla till gymmet så ”sent” för att springa på löpband. Jag siktade istället på morgondagen. Ja, idag alltså. Mentalt förberedde jag mig på att springa intervaller á 1000 meter. Efter jobb, efter ansiktsbehandling, efter lite mat (eh ok yoghurt och müsli) tog jag snabba cykeln till gymmet och attackerade ett löpband. Värmde upp med 2 kilometers löpning, avverkade sedan 5 intervaller á 1000 meter som gick lustigt lätt i 4:80, 4:70, 4:50, 4:20, 4:50-4:30 tempo för att sedan jogga ned i en kilometer. Så skönt!

Terapi … har jag sagt tidigare va?!

Kompressionsstrumpor är guld värt efter ett löppass.

Knappast. Idag slutade den första av tre i min arbetsgrupp. Dessutom är ett antal sjuka. Jag vill verkligen inte tänka två veckor framåt. Om jag väljer att blunda och hålla händerna för öronen så inbillar jag mig att det blir bra. Ordning och reda? Knappast.

Jag har blivit tillsagd att från måndag vecka 45 skulle delar av mitt hem vara bortplockat. Lydig och präktig som jag är så slet jag häcken av mig under helgen. Skaffade mig några extra gråa hår när jag funderade över var f*n jag skulle göra av allt. Med en sådan tydlig order som jag fått så har jag förväntat mig att något skulle ha skett i min lägenhet under måndag och tisdag. Ingenting har hänt. Ordning och reda? Knappast. Varken vad gäller uppgifter eller hur mitt boende just nu är. Säger någon till mig att de kommer på måndag så förväntar jag mig att någon kommer … om inte annat så kan någon meddela att så inte är fallet. Ikväll hittade jag en rulle med plast i trappuppgången. Tack för lite ordning och reda i löften. Helt hänsynslöst så klippte jag av massor med meter. Att det kanske inte räcker till alla mina 5 grannar i trappuppgången skiter  jag fullständigt i. Jag tänker plasta in mitt hem. Eller ja, täcka över lite möbler … som en säkerhetsåtgärd om-utifall-att här kommer att flyga betong, om någon kommer för att borra snart. Jag litar inte på hantverkare i detta fall.

Ordning och reda i min skalle fick jag genom att träna en timmes cykel ikväll. Terapi. Terapi. Terapi. Imorgon kväll när jag kommer hem förväntar jag mig att någon varit här och påbörjat det som ska göras. Jag skriver kväll – eftersom jag undviker att vara hemma .

Med hjälp av de bokstäverna stavar jag dagens träning. I love kettlebell. Under dagens pass har jag 1) känt mig urstark samtidigt som jag känt mig kraftlös och klen 2) känt mig totalt skakig i armarna 3) lett stort när jag kanske egentligen borde ha gråtit av utmattning

Jag kan hylla denna träningsform om och om igen. Kettlebell utmanar hela kroppen. Kettlebell utmanar viljan. Kettlebell bygger muskler och skapar uthållighet. Kettlebell är glädje. Idag blev vi utmanade att under fem minuter göra så många snatch som möjligt. Vansinnigt jobbigt men vansinnigt roligt att utmana kroppen och skallen – hur många skulle jag klara? Jag öste på och svor både en och två gånger och landade på 119 stycken , vilket jag tycker är bra och det är huvudsaken. Efter det var mina axlar fullkomligt slutkörda. Vi skulle skriva upp namn och antal på en lapp – för att sedan göra om detta om några veckor … jag kunde inte hålla i pennan och skriva mitt namn eller 119 läsligt. Haha så underbart! Ser fram emot att göra om det. Har jag sagt att jag älskar kettlebell?!

Stress är min vardag just nu. Hets är min vardag. Paniiiik ska inte bli min vardag. Jag är inte hjärnkirurg. En jäkla massa nedlagda arbetstimmar gav mig idag möjlighet att gå hem från jobbet vid normal tid, halv fem. Kändes väldigt konstigt men så klart väldigt skönt. Hade efter jobbet en guidad tur på SVT inplanerad men hoppade av den eftersom att jag kände att jag behövde min tid. Eh, jag behövde hinna med en sådan basal sak som att handla mat. Framöver ska jag tänka positiva tankar, eller inga tankar alls, om det renoveringsprojekt som under att antal veckor kommer att äga rum i mitt hem. Jag ska tänka att de kommer att göra det de ska snabbare än utlovat, och jag kommer att vara helt befriad från betongdamm och annat skit. Jag ska tänka att det kommer bli superskoj att i helgen plocka ner en del av mitt hem i kartonger och att det är charmigt att plasta in en del av hemmet.

Ska försöka intala mig själv att … eh, detta är kul. Jättekul.

Bästa sättet att lägga arbetet bakom sig och den kommande renoveringen är träning. Under veckan har jag sprungit och lämnat bekymren bakom mig, cyklat med ett glädje på läpparna istället för med en bekymmersam rynka mellan ögonen, svingat kettlebell med en känsla av att i varje sving kastade jag bort ett problem, styrketränat och ersatt stressen med pumpande endorfiner som spridit sig i hela kroppen. Terapi!

Vissa saker blir aldrig bättre. Till exempel tidningsomslag och tidningars innehåll. Jag prenumererade på tidningen ovan en period. Men slutade för runt ett halvår sedan på grund av att jag var trött på träingstips som ”rumpchock”, ”beach 2011″, ”sexiga lår” etc etc. Jag var också trött på att i tidningen figurerade i nummer efter nummer samma instruktörer och modeller. I helgen stod jag i kassakön på Konsum och kände för att köpa en tidning att läsa. Köpte tidningen ovan och känner att jag kunde gjort något bättre för de 60 kronorna.

Ikväll har jag sprungit åttan i Skatås. Det var en upplevelse. Efter ett par kilometer fungerar inte belysningen längs spåret. Klockan är kvart över 7 och det är ganska mörkt ute vid den tiden. Det är väldigt mycket mörkare i skogen där det inte finns någon belysning. Vi mötte några som promenerade och de hörde väl oss utbrista vad mörkt det är, och de sa att det är mörkt ner till sjön. Hmm, okej tänkte jag och insåg att det rörde sig om mer än en kilometer kolsvart mörker genom skogen. Hjälp vad mörkt det var. Vi hade en kille framför oss i svarta kläder och jag försökte ta sikte på hans siluett. Han vände sedan och frågade om vi hade bra mörkerseende – varpå jag så klart svarade ja och han frågade lite försynt om han fick springa med oss ner till sjön. Det var rejält mörkt och plötsligt kunde man upptäcka en annan löpare precis framför sig. När vi kom fram till sjön och där det på nytt fanns beslysning runt spåret tog det ett tag för ögonen att vänja sig med att det var ljust.

8 sköna kilometer. 8 roliga och annorlunda kilometer i mörker och ljus. Löpning är skönt.

Jag har i flera veckor, kanske rör det sig om en månad, längtat efter en kebabtallrik. Men jag har inte köpt någon. Inte för att jag varit lat och inte orkat gå och köpa – utan mest på grund av att jag sällan äter ”skräpmat”. Men efter att ha varit på gymmet och sprungit 5 snabba kilometer och styrketränat kände jag nu ska jag ha. Kan ha varit en av de godaste kebabtallrikar jag någonsin ätit. Värt att vänta på – och jag var helt klart värd den.

Idag har jag haft en mycket märklig arbetsdag. En sådan här arbetsdag har jag inte haft på 2½ – 3 veckor. Jag har inte haft ett enda möte, inte en enda utbildning, inte en enda resa, inte ett enda seminarium, inte en enda kollega som behövt vägledning. En arbetsdag som varit blank i kalendern och en arbetsdag där jag suttit på min kontorsstol och ringt samtal efter samtal, varit tillgänglig på telefonen och kunnat konversera med folk den vägen – istället för på telefonsvarare, jag har åtgärdat dokument efter dokument, flyttat papper från skrivbordet till sekretessbehållaren. Det jag inte känner mig nöjd med är mailen – där finns saker att göra nästa vecka. För nu är det så att den här arbetsveckan är slut. Jag ska försöka att inte tänka på att min måndag ser ut så här möte, möte, lunch, resa, möte, resa, komma tillbaka till kontoret sent på eftermiddagen och känna ny stress över att jag inget fått gjort. Just det, någonstans där på måndagen ska jag hinna träffa min chef och försöka reda ut att jag har lite för mycket just nu. På måndag kommer jag säkert att säga till min chef att läget är under kontroll – tyvärr är det så jag funkar. Senare i november ska jag på en föreläsning som heter diagnos duktig … Det positiva i detta kaos är väl att jag märker att jag har en chef som ändå ser att något är fel, jag är inte en person som klagar så kanske förstår hon att det är allvar när jag nu ”klagar”. Nåväl, nu är det fredagkväll och jag loggade ut 16.15. 16.15, inte illa.

Efter jobbet tog jag min cykel till bästa kettlebellpasset. Det är så skönt att avsluta en arbetsvecka med tung kettlebellträning, efter det är det helg. Enkelt?! Känslan idag var skum. Efter uppvärmningen kände jag mig inte uppvärmd och fick en liten känning i ryggen – en känsla av att jag inte var uppvärmd. Blev lite rädd för att skada mig och fick lite diskret köra lite sträck- och töjövningar för ryggen. Efter det släppte det och jag kände mig löjligt stark och funderade på om det snart är läge att våga testa på 20 kilo kettlebell på vissa övningar. Helt plötsligt har jag blivit stark. Kan bero på att jag sedan september varit en ganska flitig besökare i gymdelen och inte bara går på gruppträningspass. Helt plötsligt har jag även blivit snabb. Igår kväll sprang jag först 4 kilometer på löpbandet innan jag styrketränade. När jag stannade bandet på 4.00 med andan i halsen, svetten drypande och med en sjuk andhämtning så säger en kille på bandet bredvid wow, grymt och gör tummen upp . Själv hade jag bara kraft kvar att flämta fram tack,kliva av bandet och stå dubbelvikt en stund innan jag gick med stolta steg till träningskompis som ägnade sig åt rodd istället för löpning. Efter det fick armar, axlar och mage jobba och den arbetsdagens stress hade bytts ut mot glada endorfiner.

Idag har jag bokat en resa hem till stugan. Blir smått upprörd över SJ:s fula fula fula prissättningar. Snart  finns det väl tilläggstjänst som man måste köpa för 1) kliva på tåget 2) förvara sin väska någonstans 3) tilltala tågpersonalen 4) kliva av tåget.