För en vecka sedan fick jag hem ett Buzzadorpaket fyllt med Dove VisibleCare. Enligt produktbroschyr innehåller Dove VisibleCare två av hudens egna fuktighetsbevarande ämnen. Huden blir mjukare och smidigare efter sju dagars användning och efter bara tre veckor är resultatet märkbart med en synligare vackrare hud.

Det har idag gått sju dagar och jag har använt Dove VisibleCare samtliga dagar och jag duschar ofta … ja till och med varje dag. Jag har inte märkt att jag fått någon mjukare och/eller smidigare hud efter dessa sju dagar. Min egen teori om detta är att jag redan har en mjuk hud … eftersom jag tränar mycket och därför duschar mycket och ofta är jag ganska kräsen i mitt val av duschcrème/tvål och även hudkräm. Hade jag från början haft en torr och fnasig hud hade jag kanske märkt någon skillnad efter denna vecka.

Jag gillar konsistensen på duschcrèmen som faktiskt påminner mer om en hudkräm än duschtvål. Doften är ok men skulle jag enbart köpa en duschtvål på grund av doften skulle jag tyvärr inte falla för denna doft. Jag duschar vidare och ska se om min hud blir synligt vackrare efter tre veckor. Provflaskor är utdelade till arbetskollegor och jag får undersöka under veckan om den haft någon effekt på deras hud … .

Idag har jag haft några effektiva timmar. Ungefär en av dessa timmar ägnade jag mig till att göra äppelmos. Denna äppelmos ska krydda den dagliga havregrynsgröten. Jag har haft blåbär på gröten ganska länge nu men  när de sista blåbären försvann ur frysen idag kände jag för att variera med äppelmos ett tag. Moset kommer att räcka ett tag eftersom 2,7 kilo äpplen idag förvandlades till mos.

När jag kommer hem efter träning vill jag inte ställa mig och laga mat. Därför har dagens effektiva timmar även inneburit matlagning. Hoppsan hoppsan … åtta matlådor flyttade in i frysen. I fyra av lådorna gömmer sig medelshavskyckling och i fyra av lådorna chilistark biffgryta med choklad.

Dagens effektiva timmar medför att jag har många framtida bekväma timmar .

Dagens träningspass genomfördes iklädd Adidas från topp till tå. Jag vill tillägga att fotot är efter passet och att jag inte dreglat. De våta fläckarna på linnet är svett och inget annat.

Jag genomförde ett superbra och roligt indoorwalking-pass och min kropp verkar må bra efter 2 veckors halssveda. Passet var intensivt och innehöll en hel del ”jogging” (som är min favoritdel) och jag hade svårt att hålla igen och ta det lugnt och låta kroppen ”känna efter”. Men känslan i kroppen var överraskande bra och pulsklockan gav fina svar. Vid mina senaste tester av min hälsostatus har pulsen rusat och jag har haft problem att få ner den där eländiga pulsen. Kan det verkligen vara som så att jag äntligen är frisk? Jag hoppas det och jag är så taggad att inleda mars som jag har planerat kommer att bli en grymt bra träningsmånad.

Redan på uppvärmningen på dagens bodypump kände jag att det skulle bli jobbigt. Benen var med men överkroppen hade det slitsamt. Bestämde där och då att idag skulle jag träna efter kroppens förutsättningar där och då och inte utmana i något läge. Detta innebar att jag var tvungen att plocka av vikt på biceps, utfall och axlar och jag klarade inte av plankan. Det var länge sedan ett träningspass var så här jobbigt. I normala fall kan jag bita ihop och ge mig fan på att jag ska klara lite till. Men idag fanns ingen kraft att göra det där ”lite till”.

Jag lever på hoppet att snart – snart- snart kan jag träna efter mina vanliga förutsättningar.

På väg hem från gymmet blev det stopp i spårvagnstrafiken och det berodde på att en spårvagn strax framför mig spårade ur. Det var bara till att hoppa av och hoppa på lämmeltåget av människor som vandrade mot ett annat alternativ till att ta sig fram/bort/hem. För min del innebar det att gena över Brunnsparken och in i Nordstan. Väl där råkade det av en slump bli inköp av böcker och en iPod. Det var inte alls planerat. Jag skyller allt på spårvagnsolyckan.

Jag är en pepparkaksdeg. I mitt huvud är det inte positivt att vara en pepparkaksdeg. Jag tycker inte om att baka pepparkakor eftersom degen är tråkig, hård och även om man kavlar degen så kan det hända att degen ändå inte blir slät. Varför sitter jag här och jämför mig själv med en pepparkaksdeg?

Jag har idag varit på massage. Hela 45 minuters genomknådning. Det är här jag ser mig själv som en pepparkaksdeg – tråkiga hårda stela muskler – trots knådning blev de där tråkiga hårda stela musklerna inte till en mjuk fin deg. Efter 35 minuter kände jag väl att kroppens värsta områden började slappna av. Perkele. 35 minuter är lång tid. Spänd spänd spänd. Jag har känt av framförallt den vänstra sidan över axel och skuldran och tydligen var jag jättespänd mot biceps med. Har haft huvudvärk på grund av spänningarna några dagar den senaste veckan. Inte bra. Vad gör jag nu då? Jo jag ska rota fram mina sjukgymnastikövningar från skrymslet där i hjärnan, jag ska börja använda mitt kvastskaft och öka upp rörligheten i bröstryggen igen, jag ska stretcha mer! Mina två senaste veckor har även varit katastrofalt dåliga vad gäller träning. Halsen har satt stopp för träning och igår satte snön stopp för träning (bodypump) när personalen från gymmet ringer och meddelar att passen i en sal är inställda på grund av att snön ska skottas av taket … Kroppen behöver träning! Ändring på detta tack!

Halsen har skavt och i förrgår gjorde jag ett enkelt test som avslöjade att någon pulshöjande träning ännu inte var att tänka på. Testet var 2 upphopp och sedan tog det stopp. Imorgon planerar jag att träna bodypump och på söndag SKA jag vara redo för konditionsträning.

Jag vill ta på mig de där skorna!

… det är att klippa håret. Speciellt om man som jag har ett hår som växer i en hastighet som är enorm och dessutom har hårstrån som är tjocka som tändstickor. Typ. Jag är medveten om att det är ett lyxproblem, men åååå vad jag lider av att ha ett hår som växer och frodas .

När kortet togs bar jag på övervikt, en timme senare var jag nyklippt och fick åka hem och äta pannkaka för att återfå normalvikten igen .

Min kropp och jag har idag ägnat en timme åt träning. Jag är ibland envis. Jag är ibland dum. Jag är ibland envis och dum. Idag var jag dock klok och valde att träna bara ett pass, istället för tisdagens dubbla pass. Jag tänkte en stund på vilken känsla jag ville ha efter träningen och kom fram till att jag direkt efter passet ville ha en skön helhetskänsla i varje muskel och att jag ett antal timmar efter passet ville ha en bra känsla i halsen. Valet var därför ganska enkelt – att träna bodypump. Känslan i kroppen är att varenda muskel har fått sin beskärda del av träning och känslan i halsen är att jag med stor sannolikhet är redo att köra järnet igen och att jag kan betrakta mig som frisk .

Snö som är överallt. Snö som är i mängder. Snö som gör att det inte går att komma fram. Snö som gör att man kan fastna. Snö som gör det vitt, ljust och vackert. Gick förbi dessa bänkar idag och ja … här brukar ju pensionärerna i kvarteret sitta och prata. Men det går inte så bra längre.

Min egna rehabilitering av min hals känns som ett pyttelitet bekymmer jämfört med andras rehabilitering. Det ÄR inget bekymmer. Jag satte mig idag på bussen för att åka till Östra sjukhuset där en vän sedan igår är inlagd. Min buss åker aldrig ifrån hållplatsen eftersom busschauffören har tillkallat en ambulans sedan en yngre man på bussen insjuknat. Jag hör ord som låg puls, svettningar, svår att få kontakt med. Ambulanspersonalen kommer och hjälper mannen och min buss rullar iväg. Jag blir tagen av stundens allvar och jag tänker att den mannens rehabilitering förmodligen innebär något som kräver mer än mitt gnäll om halsont. Väl framme på sjukhuset möter jag min vän som ser tapper ut i sin sjukhusoutfit och som väntar på svar. Väntar på en läkare som kan svara på frågor, en läkare som kan svara imorgon förmiddag. Och jag tänker på nytt: varför gnäller jag om mitt halsont?

En tanke som idag slagit mig är att förutsättningarna snabbt kan förändras.

Krya på dig kompis! Krya på dig du okända man!

Den lite onda halsen är med mig även idag vilket inneburit att jag fått boka av mig från förmiddagens indoorwalking. Det tog emot att trycka på avbokaknappen men magkänslan säger att jag hade förvärrat min hals om jag hade tränat idag. Jag tror att om jag håller mig lugn idag så kan jag vara redo för en bra träningsvecka från och med imorgon. Surt! Känns ändå bättre idag än igår och kanske beror det på att jag igår rehabiliterade mig med kladdkaka?

Att det igår kväll dessutom bjöds på en grymt bra längdtävling på andra sidan Atlanten i Whistler bidrog till att halsmisären igår var väldigt lätt att hantera. Sanslöst bra underhållning. En del grinar när de ser sorgliga filmer – jag tillhör inte den gruppen för det är ju liksom oftast på låtsas. Däremot när det presteras inom idrott blir jag väldigt lätt berörd – det är liksom på riktigt och det är timmar av slit och uppoffring bakom prestationen. När kommentatorerna i skidåkning går bananas med sina känslor får jag ståpäls, när Per Elofsson gråter floder av glädje och inte får fram sina ord jaa … När idrottsmännen och idrottskvinnorna gör en sista kraftansträngning fast ingen energi finns kvar är jag stum av beundran. När dessa sedan kliver upp på en prispall och får ta emot det de kämpat för så är det bara vackert. När detta sedan sänds i en årskrönika januari 2011 kommer jag att minnas med glädje och känna mig rörd igen.

När jag var yngre ville jag bli bäst i världen, polis eller journalist. Antar att om det var jag som blivit bäst i världen och fått kliva upp på en prispall, och ta emot folkets jubel så hade jag inte kunnat hålla koll på en enda känsla .