Det finns snart bara en sak som gäller – sluta leva i 180. Uppenbarligen är det jäkligt svårt. Jag jobbar på det. Tyvärr innebär det att jag tackar nej till tillställningar och inbjudningar. Men jag har nog aldrig varit i så stort behov av min tid. Min, bara min och ingen annans. Tid där jag bestämmer vad jag vill göra. Jag hoppas att inbjudningar till melodifestivaltittande, partyn och fikan kvarstår när jag är mig själv igen och att jag inte tappar mina vänner längs vägen. Nu vårdar jag mig själv. Igår lyckades jag få till ett träningspass. Gick och la mig 21.30 och vaknade idag 8.24. Helt galet. Idag har jag lyckats få till ett cykelpass och CXWORX. Tyvärr har jag även tvingats jobba idag. Dessutom har jag fått iväg en ansökan till ett nytt jobb. Vård av Tove var det som gällde. Förändring! Inget som säger att jag kommer att få jobbet men det är en process som är påbörjad. Berättade för en kompis idag att jag hade en känsla av skuld när jag tryckte på ”skicka” och ansökan gick iväg. Varför är det så? Egentligen trivs jag på mitt jobb men de förutsättningar som gäller är helt orimliga. De orimliga förutsättningarna äter upp mig och gör mig till en Tove som jag inte vill vara. En bitter, stressad, lättirriterad, glömsk människa som går runt med huvudvärk.

När jag kommer till jobbet på måndag ska jag bläddra fram några veckor i kalendern och kryssa för några dagar och skriva flexledig. Jag har flextimmar i överflöde som motsvarar 1½ veckas ledighet och jag behöver ledigt. Nu undrar någon varför jag inte bara tar ledigt någon dag nästa vecka?! Eller veckan därpå. Nä, det är fullsmockat i min kalender februarimånad ut. Mitt mål är att under resterande tid av februarimånad inte utöka flextimmarna till att motsvara 2 veckors ledighet. Jag bör få en doktorshatt om jag lyckas förhindra det.

Jag brukar säga att det är tur att vi inte är oumbärliga hjärnkirurger på en arbetsplats. Uppenbarligen är jag en sådan hjärnkirurg nu. Skärpning!